Innehållet på denna webbsida är en uppsats om det historiskt intressanta område där golfbanan idag ligger. Uppsatsen skrevs i början av 2000-talet.

Har ni tur kan ni höra uven ropa!     Ho ho

Kumla Golfklubb bildades den 23 september 1982.
Banan som idag är en komplett 18 håls anläggning invigdes 23 augusti 1986.
Historien om denna sällsamma plats börjar redan på stenåldern. Banan ligger på ett kulturhistoriskt område, i närheten finns t ex Hällekistorna i Yxhult, runstenen vid Vesta, domarringen och högarna vid Hjortsberga, alla minnen av våra första ”Kumlingar” runt 1800-1500 f kr. Vid Högtorp ligger fornlämningarna under mark, varför vi döpt 4:e och 5:e hålen till Boplatsen respektive Stenkumlet.

För att i detalj ta del av banans karaktär och de spännande hålen rekommenderas vår banguide.

Från stenålder till industrisamhälle

För tre år sedan började jag spela golf och blev medlem i Kumla golfklubb. Förutom att spelet i sig är intressant och en trevlig form av motion och tävlingsidrott förknippar jag också golf med vistelse ute i vacker natur med härligt gröna gräsytor. Men då jag hört folk beskriva området innan banans tillkomst så som ett av Sveriges mest miljöförstörda områden väcktes min nyfikenhet att undersöka miljön innan byggnationen samt bakgrunden till golfbanebygget.

Syftet med mitt arbete är att göra en tillbakablick från stenålder till dagens industrisamhälle, redovisa historisk och arkeologisk bakgrund samt eventuella svårigheter i samband med bygget. Då jag vet att Kumlas golfbana ligger på ett tidigare svårt miljöförstört område vill jag också belysa de synpunkter på miljöåterställning som också ingår som en del vid anläggandet av just den här banan. I mitt arbete vill jag söka svar på frågorna: Finns något av arkeologiskt och historiskt intresse? Vilka tekniska, geologiska och eventuella övriga svårigheter kunde förekomma vid banbygget? Varför hamnade banan på den plats som den gjorde, Sveriges mest förstörda område?

För att insamla fakta till mitt arbete har jag använt mig av bygdehistoriska böcker, utrednings- och undersökningsarbeten för Kvarntorpsområdet samt material från golfklubben. Dessutom har jag intervjuat initiativtagaren till golfbanebygget, förre byggnadschefen i Kumla, Rolf Krull som berättat om banans tillkomst.

En historisk tillbakablick
För ungefär 5000 år sedan när inlandsisen började dra sig tillbaka kom nomadfolk söder ifrån och blev bofasta. Folket var kringvandrande jägare som ville ha så torra boplatser som möjligt och sökte sig därför till grusåsarna. Man har hittat spår efter dessa människor i Kumlatrakterna.
I Yxhult har man hittat hällkistor från yngre stenåldern (1800-1500 f Kr) en runsten vid Vesta och domarring och gravhögar vid Hjortsberga.

Kumla golfbana ligger på en kulturhistoriskt intressant plats och i trakterna kring Högtorp, området där banan ligger, finns många lämningar efter de första människorna. Här fanns då en havsvik söder om Högtorps gård. Man har också hittat yxor från sten- och bronsåldern. Den enda direkt synliga fornlämningen på golfbanan härstammar från yngre järnåldern, nämligen ett gravfält som ligger under marken vid två av banans nuvarande hål. De två hålen på golfbanan som ligger i anslutning till gravfältet har därför döpts till Boplatsen och Stenkumlet. Troligen har gravfältet varit större än idag men då man började odla upp marken förstördes delar av detta. I resterna av två gravar har man funnit pärlor, en nyckel av brons, spännen samt vissa järnföremål. Dessa fynd finns idag på Statens historiska museum. När man började projekteringsarbetena med golfbanan i Högtorp år 1984 samarbetade man därför med länsantikvarien och Örebro läns museum.

Då inlandsisen så småningom smälte och landhöjningen påbörjades drog sig vattnet tillbaks och man kunde bosätta sig på Närkesslätten och bedriva jordbruk. Så småningom bildades större och mindre gårdar varav Kvarntorp var en som bestod av ett jordbruk på 90 ha och en kvarn. Det var denna gård som så småningom gav hela området dess namn. Gården låg vid nuvarande Kvarntorps samhälle bredvid Frommestabäcken och det var den som gav vattenkraft åt kvarnen. Kvarntorp och omkringliggande trakter var en lantbruksbygd. Det fanns flera gårdar förutom Kvarntorp bl a Södra och Norra Mossby, Norrtorp, Högtorp och Västerhult. Namnet Högtorp betyder torpet vid (med) högarna och det syftar på gravhögarna som finns på kullen där torpet var beläget. Många av de här gårdarna har ett väldigt gammalt ursprung och omnämns i de allra tidigaste jordaböckerna från 1500-talet.

Förutom jordbruket var stenbrytning en viktig näring och redan på 1600-talet bröts det sten i området. Stenen, kalksten och sandsten användes vid husbyggnad som mursten. Det bröts material från brotten i trakterna som bl a användes till källare och husstockar. Man vet att redan på 1700-talet började en industriell brytning och hantering av de naturtillgångar som trakten hade t ex sandsten, kalksten och skiffer. Bortsett från stenhuggeriverksamheten började även kalkbränningen få stor betydelse beroende på att man hade lärt sig att använda alunskiffer som bränsle. År 1879 startade företaget Yxhult Stenhuggeri AB med stenhuggeri som främsta verksamhet och framställning av jordbrukskalk som binäring. Många storbyggen, t ex Olaus Petrikyrkan i Örebro fick sitt material levererat från Yxhult under denna tid.

I krigets skugga
Vid andra världskrigets utbrott år 1939 förändrades Sveriges tillvaro på ett drastiskt sätt. P g a importsvårigheterna blev Sverige tvunget att själv försöka klara sin försörjning av brännolja. Man forskade i möjligheterna att hitta lämpliga platser och metoder att framställa olja efter inhemska resurser. Den metod som ansågs lämpligast var att framställa oljan ur skiffer och de platser som hade störst förutsättning för sådan framställning fanns i Östergötland och vid Kvarntorp i Närke.

År 1939 gjorde Sveriges geologiska undersökning (SGU) sonderingar på de utvalda platserna för att kartlägga alunskifferlagren och vilken oljehalt de olika lagren hade. Fyndigheterna i Västergötland och Östergötland var de klart största men täcktes av stora kalkstenslager. Däremot låg skiffern i Närke mycket nära markytan vilket förenklade röjningsarbetena och gjorde det billigare och enklare att komma igång med produktionen. Skifferlagren i trakterna kring Yxhult och Kvarntorp var alltså de mest lämpliga för exploatering om Sverige inte kunde klara import av olja.

I och med krigsutbrottet visade det sig nödvändigt att försöka framställa inhemsk olja för att bl a säkerställa marinens bränsleförsörjning. Därför började man att planera för ett skifferoljeverk i Kvarntorp. Svenska Skifferolje AB (SSAB) bildades den 14 januari 1941. Man började med att köpa in fem gårdar från jordbrukarna i trakten och i april 1941 startade byggnationen av en anläggning vars omfattning man tidigare ej skådat. Efter den tidens förhållanden var det en jätteanläggning i jämförelse med de industrier som redan fanns i trakten såsom stenhuggeriet i Yxhult och skofabrikerna i Kumla.

Oljeproduktionen tar fart
Redan år 1942 kunde man utvinna den första oljan och 1945 var produktionen uppe i 85 000 m3. Svenska Skifferolje AB fortsatte att köpa in gårdar för att kunna utvidga sin verksamhet. Området för brytningen sträckte sig från Norrtorps gård i Sköllersta till Södra och Norra Mossby i Kumla, anläggningen utvidgades ytterligare under 1940- och 1950-talen. Man gjorde stora investeringar för att öka verksamheten. Förutom oljan utvann man så småningom också jordbrukskalk, ammoniak, svavel, gasol, stadsgas mm. Mellan Kvarntorp och Örebro anlades en rörledning som försörjde Örebroarna med gas som tack vare detta slapp gasransonering under kriget.

Skifferoljetillverkningen grundar sig på en torrdestillation, dvs att man upphettar skiffern utan lufttillförsel och då bildas av den organiska substansen oljeångor och gaser som består av olika kolväten. Överskjutande mängd kol får karaktären av en skifferkoks med mycket hög askhalt. I denna koks stannar även skifferns innehåll av jordartsmetaller. Genom kylning av de avgående destillationsgaserna kondenseras olja och vid kraftigare kylning bensin. Med lämpliga metoder kunde man ur svavelvätet utvinna gas som kunde utnyttjas som högvärdigt gasbränsle. Man använde sig utav tre stycken ugnar för torrdestillationen, dels en s k Bergh-ugn, dels en IM-ugn och efter påtryckning från Statens bränslekommission ytterligare en Bergh-ugn. Bergh-ugnarna utvecklades senare och byggdes om för att få mycket högre kapacitet och fick namnet Kvarntorpsugnarna.

Ytterligare en framställningsmetod användes, det var den så kallade Ljungströmsmetoden, uppkallat efter uppfinnaren Fredrik Ljungström (f. 1875). Fredrik Ljungström som tillsammans med sin bror Birger svarade för över 300 beviljade patent under slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Brödernas uppfinningar omfattade bl a ångturbiner, mjölkmaskiner samt olika båtkonstruktioner. Oljeframställningen med Ljungströmsmetoden innebar att man borrade ner rör i marken och värmde upp skifferlagret genom rören. Fördelen med denna metod var att man ej fick några kostnader för att bryta skiffern men nackdelen var att det krävdes mycket elektrisk energi för uppvärmning av rören då temperaturen i rören var 300 – 400 grader. Verksamheten vid Ljungströmsfälten pågick fram till 1960.

Historia

Efter att oljan utvunnits tippades restprodukterna, ”askan” i en hög som så småningom kom att växa till den hög som för alltid kommer att synas på Närkesslätten, den drygt 100 meter höga Kvarntorpshögen. Högen eller berget täcker en yta på 50 ha och innehåller 40 miljoner m3 skifferaska. Man kan föreställa sig att en väldig aktivitet försiggick i området då Kvarntorpsverket sysselsatte1300 personer som arbetade i treskift då produktionen var som störst. Ur skorstenar vällde tjock gulvit rök, en skog av torn och silobyggnader, ett virrvarr av rör och ledningar, pysande ånga, tåg med malmlast från brotten, tankvagnar etc. Väldiga maskiner skalade av vegetationen och grävde månkratrar i skiffergrunden.

Då skifferoljeproduktionen skapade arbeten för ett så stort antal människor i ett område där tidigare endast ett fåtal jordbruk funnits ställdes också krav på bostäder och serviceanläggningar för de anställda. Ett helt nytt samhälle växte fram och företaget svarade för byggandet av flerfamiljshus, gator och ledningar. Man byggde också butiker, brandstation och byggnader som normalt samhället eller privata brukar svara för. Ekeby kommun, dit Kvarntorp hörde, blev med andra ord ganska bortskämd med att få utgifter betalda som ej drabbade skattebetalarna. Men, alla var inte lika nöjda och Kvarntorp blev en dyr affär för staten som hade satsat minst 243 miljoner och också efterskänkte runt 12 miljoner per år i bensinskatt och räntor.

Efter krigsåren då importen åter kom igång minskade den kostnadskrävande processen sin betydelse och år 1961 kom det plötsliga beskedet att skifferoljeutvinningen skulle upphöra på grund av alltför dålig lönsamhet. Alla verksamheter i samband med utvinningen var dock inte olönsamma men konstigt nog såldes de lönsamma delarna först. Ammoniakfabriken överläts till Salpeterverken i Köping och Svenska Esso övertog gasolfabriken. Skifferoljeprojektet hade förvandlat ett område på 5 km2 från ett grönskande jordbruks- område till ett totalt förstört och sterilt industriområde. Oljeutvinningen har förorsakat enorma skador på mark, luft och vatten. Svavelröken från skifferoljetillverkningen gjorde att växtligheten fick allvarliga skador. Runt Kvarntorp inom en mils radie fick skogsområdena gasskador och svavelrökens inverkan på metallföremål kunde klart konstateras. Maskiner och metallföremål blev snabbt sönderrostade. Fisken som fångades i vattendragen fick s k ”Kvarntorpssmak”. Sot- och oljebeläggningar drabbade fruktträden i området och illaluktande svavelföreningar kunde kännas två, tre mil i vindriktningen. Stora pengar har av SSAB betalats ut i skadeersättning. Mellan 1945 och till 1960 hade man betalat ut 7,5 miljoner kronor för utredningar beträffande rökgasskadorna.

Vattnet i området var också starkt förorenat p g a olika utsläpp från industrierna. I början nonchalerades problemet helt – ingen trodde att svårigheterna skulle bli så stora. Avlopps vattnet fördes till Frommestabäcken och vidare genom Kvismare kanal ut till Hjälmaren. Vattnet gick över låglänta marker och var vissa tider av mycket dålig beskaffenhet. Det innehöll bl a olja, svavelväte, fenoler och andra produkter som förbrukade syre och föroreningarna orsakade stor skada både i bäcken, kanalen och delar av Hjälmaren. Då områdena ut mot sjön lätt blev översvämmade uppstod skador i markerna samt även på fågellivet. Tanken på att ta ett bad under dessa förhållanden föreföll inte särskilt lockande.

Innan skifferoljetillverkningen definitivt hade lagts ned, 1 oktober 1966, så hade ytterligare några företag etablerat sig i Kvarntorp. Det var bl a AT Atomenergi som utvann uran och Supra som tillverkade konstgödning. Kvarntorpsområdet omfattar idag ett antal industrier varav de största är SAKAB (hantering av miljöfarligt avfall), Yxhult AB som producerar byggmaterial samt kemiföretagen Ferriklor AB och AKZO Nobel Rexolin AB. Dessutom finns Ytongbanan, en anläggning för utbildning i halkkörning. Sommaren 1965 köptes det som återstod av Kvarntorpanläggningen av Yxhults stenhuggeri AB och de började omedelbart att bygga en fabrik för framställning av byggnadsmaterial, Ytong. I samband med köpet fick Yxhultbolagen också överta samhälls- engagemanget. Kumla kommun erbjöds att köpa bostadsområdet i Kvarntorp, vilket för övrigt också uppmärksammades i ett TV-program, ”Samhälle till salu”. Brandkåren lades ner och affärsbyggnader såldes till Ica och Konsum.

De jord- och bergarter som finns, är för svenska förhållanden ganska ovanliga, vilket gjort att flera företag och industrier visat sig intresserade att utnyttja Kvarntorpsskifferns energiinnehåll. Boliden AB ansökte 1975 om tillstånd att undersöka skiffrarna i Kvarntorp I april 1976 lämnade LKAB och Svenska Skifferolje AB tillsammans in en ansökan för i stort sett samma intresseområde som Boliden ett år tidigare gjort. År 1977 bildade Boliden och LKAB ett gemensamt utvecklingsbolag med syfte att forska kring de svenska skiffrarna. Det största intresset skulle vara uran- och oljeinnehållet i skiffern men det finns även andra ämnen att ta vara på t ex aluminium, fosfor, nickel och molybden. Frågan kom upp på nytt härom året då utländska bolag framförde förfrågningar om brytning. Än så länge har dock ingenting påbörjats.

Miljön återställs
Fram till år 1979 gjordes mycket litet för att återställa miljön i området. Tillkomsten av sjöarna, Nordsjön och Söderhavet, de tidigare brotten som vattenfyllts, kan sägas vara en åtgärd för att dölja spåren efter brytningarna. För att få cirkulation på vattnet har man lett Frommestabäcken genom sjöarna. Man har skapat stränder genom att plana ut jorden från brottens omgivningar samt med aska från Kvarntorpshögen. Ute i Nordsjön finns några små öar med branta stränder som bildats av berg- och jordmassor. Vegetationen runt sjöarna består mest av björkbuskar som växer sakta i den näringsfattiga marken.

År 1979 sammanställdes av Länsstyrelsen och Kumla kommun undersökningar och utredningar om miljöförhållandena i Kvarntorpsområdet med förslag om åtgärder till förbättring. Redan år 1966 efter att skifferoljebrytningen i Kvarntorp upphört framfördes tankar på att iordningställa ett fritidsområde. Men på grund av olika omständigheter fanns inga förutsättningar för detta vid denna tidpunkt. År 1981 lade man så fram en ny Kvartorpsutredning. Den innehöll ett förslag som framställts av företrädare för Kumla kommun, Ytong AB, Lantbruksnämnden, Skogsvårdsstyrelsen och Länsstyrelsen. Meningen med denna utredning var att man skulle göra ett försök att återställa eller åtminstone förbättra den tidigare så hårt sargade miljön vid Kvarntorp. I utredningen föreslogs även åtgärder för den dåvarande industrins fortsatta utveckling. Man hade också förslag om att spara vissa av de äldre byggnaderna då de kunde ha ett industrihistoriskt intresse. Detta gällde bl a de byggnader som innehöll de s k Bergh-ugnarna samt kyltorn med omfattande träinredning. En del av byggnaderna gjordes om till lagerlokaler och andra var i så dåligt skick att risken var stor för att någon kunde skadas om byggnaderna rasade och därför revs en stor del av dessa. Förslag fanns också för marken utanför industriområdena som kunde återställas till åkermark, skogsmark och övriga grönytor.

Ytterligare ett problem som behövde åtgärdas var askhögen. Beräkningar visade att den skulle kunna fortsätta att brinna i 40 år framöver. Skifferoljebolaget har låtit undersöka Kvartorpshögen för att se om möjligheter till släckning fanns. Man har provat med att plana ut gropar och håligheter, täta sprickor för att stoppa lufttillförseln, liksom att bevattna högen. Högen har också täckts med ett jordlager för att få träd och buskar att börja växa. Men runt toppen finns fortfarande ingen vegetation. Till viss del har släckningsarbetena fungerat men nya sprickor bryter igenom den pålagda jorden och än idag kan man ibland se rökslöjor kring berget.

Fritidsområde Kvarntorp
Samtidigt som Kvarntopshögen utgör ett svårt förstört område så innehåller den rent terrängmässigt lika goda förutsättningar för fritidsaktiviteter som andra platser i länet och därför bildades också en arbetsgrupp under ledning av landshövdingen och Ytongs VD, med uppgift att ta fram en lista på olika fritidsaktiviteter som kunde utövas i området. Efter att gruppen kontaktat de olika idrottsorganisationerna fick man följande förslag till tänkbara verksamheter i området: Bob- och rodelförbundet ansåg att askhögen kunde ge goda möjligheter till en rodelbana som kunde anläggas på serpentinvägen på högens norra sida. Skidförbundets backbyggnadssektion kunde tänka sig att anlägga en 8-meters och 25-meters hoppbacke. Skidförbundets alpina sektion hade gjort en rekognoscering och bedömt att förutsättningar för byggnad av slalombackar var mycket goda.

Vid den här tiden var det svårt att bedöma hur lång tid det skulle ta tills bränderna i askhögen var så begränsade så att det skulle gå att åka skidor på högen. Därför tog arbetsgruppen inte fram några konkreta förslag vad det gällde skidåkningen på högen. Söderhavet (brottet söder om vägen Norrtorp och Hällabrottet) ansågs av Vattenskidförbundet som mycket lämpligt för vattenskidåkning, likaså borde jollesegling vara gynnsamt då man kan räkna med stadiga vindar där. Vidare ansåg motorcykelförbundet att området nordväst om askhögen skulle lämpa sig utmärkt för en motocrossbana. Området ligger avskilt och risken för störningar i form av buller är liten. Drakflygning vore också en tänkbar aktivitet, dock skulle en startramp erfordras.

Svenska golfförbundet framlade också ett förslag till en golfanläggning. I den ansågs att området runt Nordsjön var lämpligt, intressant och omväxlande. Dock måste området tillföras kalk och humusämnen för att etablera nödvändig gräsväxt. Dessutom måste man se till att röja med stor varsamhet för att inte skada den sparsamma växtlighet som naturen under lång tid skapat efter industrins skador i området. Utredningen tog fram en programskiss för en 9-hålsbana med successiv utbyggnad till 18 hål. Förslaget innehöll en komplett anläggning med driving range, parkering och Högtorps gård beräknades att byggas om till klubbhus. Anläggningen ska drivas av golfklubben som bekostas och underhålls av medlemmarna och enskilda företag.
Golfklubben bildas

Kumla Golfklubb bildades på ett upptaktsmöte den 23 september 1982 efter det att en arbetsgrupp hade varit verksam under några månader. Det visade sig att intresset för att bilda en golfklubb var stort och det dröjde inte länge förrän över 200 intresseanmälningar kom in i slutet av året. År 1983 hade klubben över 340 medlemmar. Kumla kommun insåg vilken tillgång golfklubben blev för orten och man upplät ett inomhustält för inomhus- träning. På våren 1984 flyttades träningen utomhus och med kommunens fortsatta välvillighet uppläts ett område vid Kumlaby som övningsfält. Detta år i augusti blev också klubben medlem av Svenska golfförbundet.

Intresset bara ökade för golfsporten och i klubbens styrelse ökade tron på möjligheterna att bygga en egen golfbana. Ganska snart stod det klart att man ville ha en golfbana vid Högtorp, men man nöjde sig inte med en 9-håls bana utan man ville ha en 18-håls bana. Man arbetade med olika skisser och alternativ under projektets gång. Ett förslag var att lägga hela banan öster om Nordsjön, man skulle då utnyttja området mellan Kvarntorpshögen och Ytongbanan. Detta gick dock ej att genomföra p g a att det tänkta området skulle användas för motorsport. För att få plats med en 18-håls bana blev man alltså tvungen att förlägga banan runt Nordsjön. Ett intressant förslag fanns att lägga ett hål ut på de små öar som finns där man idag passerar hål 11 och 12. Detta hade säkert varit intressant men var ej genomförbart då det dels skulle bli mycket dyrbart och dels skulle innebära svårigheter med de maskiner som används för banans skötsel. Ytterligare problem med den tänkta bansträckningen uppstod då mark behövdes och man hade svårt att komma överens med markägarna. Då kostnaderna kanske skulle bli för stora ändrade man bansträckningen ut mot Nordsjön istället.

Efter överläggningar och samråd med kommunen och landskapsarkitekterna Söderblom & Palm, ett företag som kommunen hade engagerat i sitt arbete för miljö- återställningen i Kvarntorp kunde klubbstyrelsen gå till verket. I det förslag till markuppbyggande som framtagits av Söderblom & Palm konstaterades att på det tänkta området kring Nordsjön var 10 av de 18 hålen helt eller delvis belägna på tippområden eller återfyllda områden öster om sjön. Då markförhållandena var av olikartad karaktär krävdes väldigt speciell hantering vid byggandet av banan. På många ställen kunde gifter påverka växtligheten vilket gjorde att risk fanns för att det fläckvis kunde bli dåligt med gräsväxt och andra planteringar. Den vegetation som fanns bestod nästan bara av björkar som har den egenskapen att kunna förbättra marken och underlätta för övrig vegetation. I södra delen av området fanns aspar som hade planterats på 50-talet och gräsväxt fanns nästan bara i undantagsfall. P g a markens sammansättning var det av största vikt att inte schakta i marken då risken skulle vara stor att starta olika kemiska processer som ytterligare skulle försämra förhållandena. Det krävdes därför att man tillförde 40 000 m3 rötslam och 20 000 m3 matjord på markytan.

Medlemsantalet hade efter hand växt till ca 500 medlemmar och under våren 1984 köptes Högtorps gård för 285 000 kr och förvandlades till klubbhus. Många av medlemmarna hjälpte till med restaureringsarbetena och att snygga upp vid Högtorp. Klubben hyr markområdet på 100 ha för 1 krona om året av markägarna Kumla kommun. På hösten 1984 kom det slutgiltiga förslaget från banarkitekten Jan Sederholm och det var med stor spänning som styrelsen tog del av materialet. Banan fick en spännande och intressant layout, ganska svår och omväxlande. Då banan sträcker sig runt en sjö innebär det lite extra promenader mellan hålen. Man tror sig inte vara på Närkesslätten med de ganska stora nivåskillnader som förekommer, t ex skiljer det 16 meter mellan högsta och lägst punkten på det avslutande hålet upp mot klubbhuset.

Första spadtaget för banan
Den 14 maj 1985 togs det första spadtaget och golfbanebygget var därmed i full gång. Förutom de svårigheter som tidigare nämnts, riskerna att starta kemiska processer vid markarbetena, förekom också positiva överraskningar. Då man arbetade vid hål nummer 12 fann man ett fint jordlager som verkligen var ett välkommet tillskott då området var fattigt på matjord. På samma hål hittade man vid schaktningarna resterna av en gammal dansbana. Under kriget hade det anlagts en festplats till nöje och förströelse för de anställda i Skifferoljebolaget.

Kostnaderna för banbygget kom att ligga på ca 6,5 miljoner kr och har till huvuddel betalats av klubbens egna medlemmar genom medlemslån och årsavgifter. Klubben försökte även att med sponsorer få inkomster som bidrag till kostnaderna. Av regeringen erhöll Kumla kommun 10 miljoner kronor att använda vid återställningen av Kvarntorpsområdet. Av detta fick golfklubben disponera 1,8 miljoner för att återskapa grönytorna på ca 100 hektar av det miljöförstörda industriområde.

Efter drygt ett år var det så dags för dåvarande landshövding Elvy Olsson att de 23 augusti 1986 slå invigningsslaget på den nya golfbanan. Idag, tio år senare har klubben vuxit till ca 1200 medlemmar, man har byggt nya omklädnings- och expeditionsutrymmen, en ny maskinhall som även inrymmer konferenslokaler och en träningshall för vinterhalvåret.
Miljöarbetet fortsätter

Miljöförbättringen i Kvarntorp pågår ännu och Kumla kommun och Länsstyrelsen i Örebro län har bildat ”Projekt Kvarntorp” som kommer att fortsätta arbetet i fyra delprojekt, Kvarntorp 2000, Riskkommunikation, Efterbehandling och Kvarntorp Vatten. Kvarntorp 2000 är ett projekt om grundvattens-ituationen, Riskkommunikationen handlar om kontakt och information med boende och arbetande i Kvarntorpsområdet om miljörisker. Efterbehandling syftar till att minska och förebygga hälso- och miljöstörningar och Kvarntorp vatten undersöker vattenkvaliteten.

Syftet med projektet är dels att pröva en modell för att skapa prognoser för de miljö- konsekvenser som kan bli följden av olika ingrepp i området, dels att på ett tidigt stadium informera och engagera människorna i området vid eventuella åtgärder. Dessutom ska man sammanställa material för att kunna bedöma behovet av skyddsåtgärder samt att göra fortsatta undersökningar av vattenkvaliteten i området.

Sammanfattning
Vid jämförelse med andra golfbanor kan man se att de flesta byggs på tidigare åker- och ängsmark för att underlätta byggandet och hålla kostnaderna nere. Hur många banor kan uppvisa en liknande historisk bakgrund som Kumla? Banan är ett exempel på hur man med entusiasm och visst bidrag från staten kan återställa och använda en tidigare förstörd miljö.

Mina funderingar är om oljeprojektet i Kvarntorp skulle ha startats eller ej. Kostnaderna blev bra mycket större än någon kunnat tänka sig och miljön skadades för lång tid framöver. Men i den krigssituation som då rådde var det naturligtvis en fördel att kunna utvinna egen olja. Produktionen skapade också många arbeten och industrier liknande denna fanns inte på så många platser i Sverige. Enligt vissa var det ett projekt som inte borde ha startas medan andra däremot bl a dåvarande direktören för skifferoljebolaget, Claes Gejrot, ansåg att man var på väg att lyckas och att det borde varit en bra investering på sikt. Vissa delar av verksamheten var klart lönsamma och på forskningssidan hade man nått resultat som väckt internationell uppmärksamhet. Ur miljösynpunkt var det kanske rätt att lägga ner industrin med tanke på att inget hade gjorts för att förbättra miljön under den tid skifferbrytningen pågick.

I Anders Byttners bok ”Kvarntorp – en studie i slöseri” beskrivs att trots alla påtagliga negativa effekter, sönderrostade tak, förstörda fruktodlingar och luftföroreningar för att nämna några exempel, försökte bolaget genom tidningsartiklar och anlitade ”experter” minska människornas oro och ge en positiv bild av verksamheten. Man talade bl a om områden för uppvärmda fruktodlingar och att använda askhögen till att framställa byggnadsmaterial. Hur förstörd skulle miljön ha varit om man hade fortsatt i kanske 20 – 30 år till? På den tiden fanns heller inte de miljölagar som vi har idag. Staten hade ju ansvaret för förstörelsen men de borde ju långt tidigare satt in åtgärder för återställningen. På den tiden fanns heller inte den miljölagstiftning som finns idag.

Fortfarande arbetar man med återställningen genom ”Projekt Kvarntorp” och man kan fråga sig hur lång tid man kommer att behöva fortsätta miljöförbättringsarbetet? Askberget kommer dock för alltid att höja sig över Närkesslätten som en symbol för en tid då lilla Kvarntorp i Närke hamnade i centrum för hela Sveriges intresse genom en industrisatsning som dittills tidigare aldrig skådats och som vi kanske aldrig får uppleva igen. Men samtidigt kanske som ett monument över en förstörd natur som så sakta håller på att läkas och som kanske en dag återtar de former som naturen en gång från början skapat.

Litteraturförteckning

Byttner, Anders. Kvarntorp – en studie i slöseri. Stockholm 1960.

Fritidsområde Kvarntorp. 1982.

Golftidningen. Medlemsblad Kumla Golfklubb. Nr 1, 1989.

Hansson, Sven A. Birger och Fredrik Ljungström – uppfinnare. Stockholm 1955.

Krull, Rolf. Kumla Golfklubb 10 år. Kumla 1992.

Kumlabygden II. Utgiven av Kumla stad och Kumla landskommun. Kumla 1963.

Kvarntorpsutredningen 1981. Utgiven av Länsstyrelsen i Örebro län.

Lundqvist, Ingvar & Arvidsson Thage. Hållbar utveckling för Kvarntorpsområdet. 1996.

Miljön i Kvarntorp. Utgiven av Kumla kommun och Länsstyrelsen i Örebro län. 1979.

Närke. Esselte Herzogs, Nacka 1975. Svenska turistföreningens årsskrift.

Rönnby, Erik. Kvarntorp – Sveriges största skifferoljeindustri. Särtryck ur svensk geografisk årsbok. 1943

Söderblom & Palm AB. Markundersökning och förslag till markuppbyggnad för golfbana i Kvarntorp. Spånga 1985.
Källförteckning

Intervju 97.02.19 med Rolf Krull, tidigare byggnadschef i Kumla och initiativtagare till golfbanan.